A-119-05-14, listbredd 11 cm. Italiens renässans. Träskurna ornament, radering i sidornas mitt i blank- och mattförgyllning.

Impressionistram.

Sedan ramarnas uppkomst under den gotiska tiden i form av så kallade tabernakel- eller arkitekturramar, har ramarnas utseende/stil varit hårt bunden till den dåtida konststilen. Detta gäller ungefär fram till 1900-talets början.

Sedan de franska friluftsmålarnas intåg har ramstilarna varierat lika friskt som bildkonsten själv. Konstnärer började använda sig av ramar från äldre stilar. Tavlor av stora målare som Matisse, Legér, Manet och Picasso är ofta inramade med renässans/barockramar.

Impressionisterna, som ju avskydde guldramar, målade ofta helt respektlöst över dessa ramar med en grå-beige färg och skapade därmed en ny vacker ramstil, som är uppkallad efter dem: impressionistramar.

Till modern konst blir inramningarna ofta knepiga. Nutida konstnärer brukar inte vilja att deras verk ska få guldramar, vilket oftast är rätt. Kunden brukar å andra sidan tycka annorlunda, och tänker sig att målningen får ett högre värde med en guldram. Den bästa lösningen brukar nås genom konsensus mellan konstnären, rammakaren och kunden.

Det händer att bra konst kan inropas på stora auktioner för låga summor, om ramen är dålig eller opassande. En renoverad eller nytillverkad ram kan höja tavlans värde markant, och är således en god investering.

Kollage av Kurt Schwitters, med "Plattenrahmen".

Självporträtt som 18-åring av Eric Weber